Hejdå
Det här är en fortsättning på det här inlägget:
På det fick jag som svar: "hörre min lilla tjej! ta och inte snacka skit om mej att vara alkolist,behov av spykolog inte på denna sida "
Det här är mitt svar till Dig:
Jag pratar inte skit om dig. Jag skriver om något som varit och är jobbigt för mig. Jag försöker bearbeta mina känslor genom att skriva om det här i bloggen. Det har jag rätt till.
De flesta människor i min närhet vet ändå vem du är, och det är det enda som är viktigt för mig.
Du vet om att du mår dåligt och har ångest, du är inte samma person längre.
Jag känner ju dig, jag vet att du inte mår bra.
Du var en av dom jag stog närmast när jag var yngre, jag litade på dig, och vi kunde prata om allt.
Din spontanitet och glädje spred sig fort.
Jag minns att du alltid brukade skrämma mig om jag höll på med något elektriskt. Du skrek PANG, jättehögt, sen skrattade vi ihop.
Nu har du förlorat allt in i din sjukdom. De som du tyckte om har lämnat dig, fast du inte vill inse det.
Vi orkar inte leva med dig och därför har vi övergivit dig. Det har vi inte gjort för att vara egoistiska.
Vi som vuxna människor, har valt själva att lämna dig, i din sjukdom.
Vi har gjort det för att vi insett att ingen av oss kan hjälpa dig ur din sjukdom än Du själv.
Vi har gjort det för att du är en annan person än du var förut, nu skadar du oss.
Vi har gjort det för att överleva, vi måste få leva ett eget liv.
Nu är du själv, på egen hand.
Jag sörjer ofta att jag förlorat en av dom människor som borde stå mig närmast.
Men eftersom du svikit mig, ljugit och behandlat både mig och min bror illa så kommer jag aldrig att kunna lita på dig.
Du har svikit vårat förtroende för gott.
Det enda sättet att vinna tillbaka vårat förtroende och våran kärlek är genom att ta dig ur sjukdomen.
Att bli nykter för gott.
Men idag har jag inga förväntningar på att du ska bli frisk, eftersom du går djupare och djupare in i din sjukdom.
Du förlorar mer och mer det som varit dig kärt.
Det enda som du har kvar nu är din ångest och din saknad, och den bedövar du med alkohol.
Det handlar inte om hur mycket du dricker, det handlar om hur du dricker.
Och hur du behandlar oss.
Jag har släppt taget om dig nu.
Jag kan inte hjälpa dig.
Endast du själv kan hjälpa dig.
På det fick jag som svar: "hörre min lilla tjej! ta och inte snacka skit om mej att vara alkolist,behov av spykolog inte på denna sida "
Det här är mitt svar till Dig:
Jag pratar inte skit om dig. Jag skriver om något som varit och är jobbigt för mig. Jag försöker bearbeta mina känslor genom att skriva om det här i bloggen. Det har jag rätt till.
De flesta människor i min närhet vet ändå vem du är, och det är det enda som är viktigt för mig.
Du vet om att du mår dåligt och har ångest, du är inte samma person längre.
Jag känner ju dig, jag vet att du inte mår bra.
Du var en av dom jag stog närmast när jag var yngre, jag litade på dig, och vi kunde prata om allt.
Din spontanitet och glädje spred sig fort.
Jag minns att du alltid brukade skrämma mig om jag höll på med något elektriskt. Du skrek PANG, jättehögt, sen skrattade vi ihop.
Nu har du förlorat allt in i din sjukdom. De som du tyckte om har lämnat dig, fast du inte vill inse det.
Vi orkar inte leva med dig och därför har vi övergivit dig. Det har vi inte gjort för att vara egoistiska.
Vi som vuxna människor, har valt själva att lämna dig, i din sjukdom.
Vi har gjort det för att vi insett att ingen av oss kan hjälpa dig ur din sjukdom än Du själv.
Vi har gjort det för att du är en annan person än du var förut, nu skadar du oss.
Vi har gjort det för att överleva, vi måste få leva ett eget liv.
Nu är du själv, på egen hand.
Jag sörjer ofta att jag förlorat en av dom människor som borde stå mig närmast.
Men eftersom du svikit mig, ljugit och behandlat både mig och min bror illa så kommer jag aldrig att kunna lita på dig.
Du har svikit vårat förtroende för gott.
Det enda sättet att vinna tillbaka vårat förtroende och våran kärlek är genom att ta dig ur sjukdomen.
Att bli nykter för gott.
Men idag har jag inga förväntningar på att du ska bli frisk, eftersom du går djupare och djupare in i din sjukdom.
Du förlorar mer och mer det som varit dig kärt.
Det enda som du har kvar nu är din ångest och din saknad, och den bedövar du med alkohol.
Det handlar inte om hur mycket du dricker, det handlar om hur du dricker.
Och hur du behandlar oss.
Jag har släppt taget om dig nu.
Jag kan inte hjälpa dig.
Endast du själv kan hjälpa dig.
Kommentarer
Trackback