Sandra

Det är helt otroligt hur mycket grejer man samlar på sig under en livstid.
I helgen var vi i morfar och mormors hus och gick igenom saker.
Vi städade och rev ut massa hemmabyggen.
Morfar var nämligen snickare och gillade att göra sina egna lösningar.
Han var allt bra finurlig han.

Huset är tomt nu, men man kände fortfarande samma känsla när man klev innanför dörren.
Visst står mormor och lagar mat? Och visst sitter morfar i fåtöljen vardagsrummet och tittar på fåglarna utanför?
När jag går runt hörnet kommer han att börja berätta en historia.
T ex om den gången när jag var ungefär 8 och vi var ute och fiskade.
Jag fick napp och tappade spöt. Spöt åkte omkring i sjön tills vi fångade det. Stackars fisk.
Den historien har jag hört hundra gånger, men när morfar berättar den är den alltid lika rolig.

Ja, i helgen tog vi farväl av morfar och det var hemskt jobbigt.
Inte minst för lilla mormor. Det gör ont att se henne så ledsen.
Tänk att förlora någon som man levt med i princip hela sitt liv.

På ett sätt är det ändå skönt att ha sagt hejdå nu.
Att få komma hem, träffa släkten, kramas, titta på gamla fina kort och stanna upp.
Livet kommer ju faktiskt sluta någon dag och man vet aldrig när.
Det är ganska ofta som man ignorerar det.
Ta hand om er själva!